Det var Rory McIlroy och Cam Young i sista gruppen, men stjärnorna kom från alla håll. Tvåfaldige mästaren och världsettan Scottie Scheffler gjorde en birdie på första, och Justin Rose sänkte ett chip på samma hål.
Bara för att nämna två.
Det var showtime.
Förra året åtJustin Rose middag med Rory McIlroy i klubbhuset samtidigt som Mästarmiddagen arrangerades i rummet bredvid. Fyra dagar senare möttes de i ett särspel som Rory vann. Var det nu Roses tur?
Det kändes verkligen så när han slog ett McIlroy-slag á la 2025 på 7:an. En slice runt träden, som såg ut att vara tagen direkt från Louvren.
Publiken blev som vilda för den 45-åriga, som hade momentum på sin sida.
Var det äntligen hans tur, efter att ha varit nära så många gånger? Skulle han bli den näst äldsta Masters-mästaren någonsin?
Vi var många som sympatiserade med Rose. Han som slog igenom som en ren pojkspoling, men sedan missade 21 raka major cuts innan han till slut blev en mästare, som bestämde sig för att försöka kvala in till The Open (där han slutade 2:a) när hans ranking inte var tillräckligt bra, och som sa till sig själv ”Nej, jag vill tävla på den högsta nivån” när andra stjärnor ur hans generation gjorde stora pengar på övergångar till LIV Golf.
Rose är lätt att tycka om, men svaret blev ”nej”. När han väl var i ledningen var det engelsmannens tid att darra. Missade greener på både 11 och 12, följda av nervösa chippar resulterade i bogeys. På 13 hade Rose en chans att studsa tillbaka. Han slog det perfekta andraslaget och gav sig själv en eaglechans – bara för att treputta och gå iväg med par.
Justin Roses misslyckande med att konvertera i Amen Corner var ytterligare ett tecken på hur svårt det är att leda en golftävling, än mindre The Masters – och det var allt Rory McIlroy behövde för att återta kontrollen över tävlingen.
En turbulent lördag hade sett Rory tappa sitt rekordstora ledning, och man kan bara föreställa sig vad som hade gått genom hans huvud under de senaste 24 timmarna.
Frustration, besvikelse – till och med panik och ångest över att förlora den största ledningen någonsin i Masters historia?
Men att ha varit i en liknande situation i just The Masters ett år tidigare, och då ha tappat en ledning bara för att ändå till slut vinna, måste säkerligen ha gett både hopp och mod.
Kanske var det när hans caddie och barndomsvän Harry Diamond sa till honom ”Du skulle ha tagit denna position om jag erbjöd den för en vecka sedan”, eller kanske var det den majestätiska driven och perfekta inspelet till 7:an. För där och då klickade något för Rory.
Några minuter senare träffade han, för första gången på hela veckan, på nummer 8, fairway på en par fem, och det var som om han nu äntligen kunde sätta foten på gaspedalen igen.
När sista gruppen avslutade det 9:e hålet, ledde Justin Rose tävlingen, fem spelare var inom ett slag, men viktigast av allt; Rory McIlroy hade återfått momentum. På 12:e, slog han vad som kanske var veckans bästa slag på det hålet, och han följde upp det med ytterligare en träffad fairway på ett par fem, vilket gav birdie på 13 – ett hål där han på alla tre tidigare rundor hade hittat sin boll ute bland träden till höger.
Nu var turneringen hans.
Det sista hotet skulle komma från världsettan. På fredagskvällen kände Scottie Scheffler att han hade spelat bort sig ur turneringen. Efter en katastrofal andrarunda på 74, var han 12 slag bakom inför helgen. Trots det var det han som två dagar senare skapade spänning under sluthålen.
Schefflers 68 slag på söndagen innebar att Rory bara ledde med två när det var dags att slå ut på det 72:a och sista hålet.
Ännu en gång var turneringen Rorys att förlora. Kunde han hantera pressen?
Rory blockerade ut sin drive långt till höger och bollen slutade närmare 10:e än 18:e fairway, men där låg den spelbar och han lyckades hooka bollen tillbaka upp i greenbunkern. En bogey var tillräckligt för att vinna med ett slag och tack vare minsta möjliga marginal är Rory nu en tvåfaldig Masters-mästare.
Varje runda golf är fylld av ändlösa vändningar. Det finns nyanser och lager, små detaljer och stora känslor som alla spelar sina roller.
Samtidigt som Rory McIlroy förkroppsligar berg- och dalbanorna och de inre striderna vi alla går igenom varje gång vi peggar upp bollen för en runda golf, finns det ingen golftävling som visar dramatiken bättre än The Masters.
Det är så vi kommer att minnas årets turnering under en mycket lång tid.
Och det är därför vi redan längtar efter vad som kommer härnäst.